Icare.fi

02/11/2026

En liten historia om hur tröjan blev till 😊

31/10/2026

Mormor ❤️ Jag tänker extra mycket på dig idag, mommo. Som du säkert vet är jag ju också mommo nu. Till en liten pojke som heter Troy. Och jag tänker mycket på hur jag själv vill vara som mommo. Jag var bara femton när du dog. En ålder då man har fullt upp med att förstå sig själv och sällan tänker på att människorna omkring en bär på hela liv man knappt känner till. Tänk så mycket jag skulle fråga dig idag. Vem var du egentligen, bakom mommo-kostymen? Vad gjorde dig lycklig? Vad oroade du dig för? Vilka drömmar fick du lämna bakom dig? Var du nöjd med livet? Kände du dig älskad? Och vad såg du egentligen i mig? Jag har en känsla av att många kanske tyckte att du var lite “fin” av dig. Och jag var ju knappast något prinsess-sött flickebarn som passade in i någon fin mall. Men du såg mig. Såg du min envishet? Min känslighet? Min nyfikenhet? Hos dig behövde jag aldrig vara finare, sötare eller duktigare. Jag behövde inte göra mig till eller vara någon annan. Jag fick bara vara jag. Och ju äldre jag blir, desto mer förstår jag hur värdefullt det var. Jag önskar att jag hade fått träffa dig som vuxen. Sitta över en kopp kaffe och prata om livet. Kanske hade vi förstått varandra på ett helt annat sätt. Men något fick jag som stannat kvar långt efter att du försvann. Känslan av att vara sedd. Och nu är jag själv mommo och tänker på vad jag vill ge Troy. Jag vill vara närvarande. Vara någon han kan vara helt sig själv med. Jag vill lyssna, skratta, vara lite tokig och nyfiken, och jag vill att han ska få lära känna människan bakom sin mommo också. Kanske funderar han en dag på vem jag egentligen var. Då hoppas jag att han har fått möjlighet att fråga. Men mest av allt hoppas jag att han minns hur det kändes att vara tillsammans med mig. Att han var viktig. Att han var älskad. Att han blev sedd. Du fick mig att känna att jag dög precis som jag var. Och det, mommo, vill jag ge vidare till Troy. ❤️

30/10/2026

✌️❤️

28/10/2026

Älskar de här bilderna, ljuset, färgerna och lugnet i dem. 🤎 Några tankar om livet fick följa med också. Om att lära sig längs vägen, lyssna på sig själv och ge tid åt det som betyder mest.

27/10/2026

Inte för att jag drabbats av storhetsvansinne och tänker att jag ska bli historisk, obs obs. 😂
Men intressant ändå. Hildegard. ✌️

25/10/2026

Uppfriskande vind.
Doft av hav.
Glad hund.
Brunbeiga toner.
Så var dikten slut.

23/10/2026

En liten bok blev det. (!)
DET SOM SKAVER.

31 sidor om att vara människa. Ung, vuxen, kvinna, mitt i livet eller bara allmänt förvirrad över sig själv (och kanske andra?) ibland.

Om våra olika sidor, gamla mönster, rädslor, relationer och den där inre kritikern som gärna tar lite väl mycket plats.

Jag tror nämligen att snacket vi har med oss själva är ett av de viktigaste samtalen vi någonsin kommer att ha. Och kanske det vi lyssnar allra minst på.

Så jag gjorde en kreativ arbetsbok med lite psykologi, självreflektion, skrivande och ritande.

Finns nu som digital arbetsbok på www.icaretherapy.fi under Icare Shop.

23/10/2026

❤️🙏🏻

Syöpähoidoissa on pieni tauko. Pääsee nauttimaan lempeämmistä hoidoista. Tässä lepään akupunktioneulat korvissa, Icare hoitaa mun jaksamista ja palautumista. Kiitos ihana Veronica♥️ Ensi viikolla uudestaan✨

Kauppakeskus Talas-Talas Köpcentrum

23/10/2026

Här kommer ännu ett exempel på hur en workshop med Icare kan se ut!

Ibland finns det saker i en arbetsgemenskap som skaver lite. Sådant som kanske är svårt att sätta fingret på, eller som man pratat om många gånger utan att riktigt komma vidare. Då kan det vara ganska befriande att närma sig det hela från ett lite annat håll.

Med kreativa, lösningsfokuserade övningar, externalisering och en gnutta humor kan vi utforska både utmaningar, styrkor och möjligheter tillsammans.

Och nej, man behöver varken vara kreativ, kunna rita eller känna sig bekväm med att prata inför en grupp. 😉

Det här är bara ett exempel. Varje workshop formas utifrån arbetsgruppens önskemål och behov. 😊

22/10/2026

Jag vet att det är lätt att undvika sådant som väcker oro. Det känns ju bättre för stunden. Men ibland kan det vara värt att fundera på vad vi egentligen är rädda för. Och vad vi kanske går miste om när vi låter rädslan bestämma.

Jag brukar tänka på amygdala, hjärnans eget lilla larmsystem, som en vakthund. Den har en viktig uppgift: att varna oss för fara. Problemet är bara att den ibland lär sig skälla på precis allt möjligt, även när det inte finns någon uppenbar fara och
precis som med vanliga hundar går det att träna den att reagera annorlunda. Men det kräver övning, tålamod och en hel del upprepning. Ibland får man väl börja med att konstatera att hundskrället skäller igen. 😂

Så kanske en liten uppmuntran till att bli nyfiken på sin egen vakthund. Vad skäller den på? Och behöver den verkligen göra det varje gång? ❤️

Och kanske framför allt: vad går vi miste om när vi låter rädslan eller oron styra?