10/10/2026
Vad händer när du berättar att du mår dåligt — och inte blir trodd?
För mig blev det en ensamhet ovanpå allt det andra.
Från 2009 och under flera år upplevde jag många överlappande biverkningar under hormonmedicinering.
Jag behövde bli lyssnad på. Ändå fick jag kämpa för att bli förstådd.
På världsdagen för psykisk hälsa vill jag därför påminna om något:
Den som är svår att nå kan vara den som behöver din varsamhet som mest.
Ilska, tystnad eller ett obesvarat sms berättar inte hela historien. Kanske är personen överväldigad. Kanske befinner sig nervsystemet i överlevnadsläge, där även att ta kontakt känns svårt.
Vi kan inte veta genom att bara se beteendet.
Men vi kan fråga. Lyssna. Ge utrymme.
Idag är jag tacksam för allt jag lärt mig och investerat i mig själv. Jag känner mina behov bättre och har vanor som hjälper mig att påverka mitt inre tillstånd.
Även i min nuvarande utmaning har jag tillgång till stöd och hopp.
”Livet händer för mig — inte emot mig” är min hållpunkt. Andra får hitta sin.
Det svåra och det vackra får finnas samtidigt.
Min värdering är Do no harm — att möta människor varsamt och ta ansvar för hur mina ord och handlingar landar.
Det kan börja så här:
🌿 ”Vill du att jag lyssnar, hjälper till med något eller bara är här?”
🌿 ”Du är välkommen, även om du inte orkar vara med hela stunden.”
🌿 ”Du behöver inte svara. Jag tänker på dig.”
Med respekt för om personen önskar utrymme.
🌿 ”Förlåt att jag sårade dig. Jag vill förstå.”
En kram, ett samtal, en inbjudan — låt personen få välja.
Och du som finns där för någon annan: vem finns där för dig?
Min lilla handbok handlar om båda sidorna av omtanken:
Hur du varsamt kan möta en människa i kris.
Och hur du som anhörig kan värna din egen ork, ge dig återhämtning och ta emot stöd.
För stunderna när du bryr dig, men undrar:
Vad säger jag? Vad gör jag? Hur orkar jag?
📕 Skriv BOK i kommentarsfältet, så berättar jag hur du får tillgång till handboken.
Även den som håller om behöver få landa någonstans. ♥️
