26/10/2026
I en värld av perfektion, intellekt och AI, kommer det skavda och imperfekta äntligen värderas på riktigt?
De senaste veckorna har tankar kring min egen perfektionism cirkulerat mycket i mig. Jag övertänker, håller tillbaka, förbereder och polerar som ett sätt att skapa kontroll tills kreativitet och lust försvinner och jag står kvar som en urvriden trasa och undrar vad hela poängen är. Kontrollbehovet gör det svårt för mig att anställa och att ha en kärleksrelation — när någon är osäker blir jag osäker och då kommer kontroll och otålighet in och tar över.
Samtidigt är det mina mest råa, sårbara och äkta avsnitt i podden som flödar över mina DMs. Det är min transparens, sårbarhet, kraft, närvaro och snabba svängar som mina vänner inspireras av. Jag ändrar mig, svajjar från stark till svag, från säker till osäker, jag vobblar och hittar fram. Jag vet inte hur man gör, gör något av oss det?
Jag är så trött på att försöka uppnå perfekt och kontroll i en värld och ett inre som ständigt förändras och jag är trött på min inre kritiker som har så enormt höga krav på sig själv att hon omedvetet ställer samma krav på andra.
En era av flödande, transparenta, skavigt lustfyllda uttryck börjar nu. Sa jag det där igår? Ah! Idag är det det här som gäller 😉
