22/10/2026
Den senaste tiden har jag funderat en del på det här med att känna sig utanför. Att inte riktigt känna att man räknas.
Att finnas där, vara en del av ett sammanhang, men ändå undra vilken plats man egentligen har.
Skulle någon sakna mig om jag inte var där?
Skulle någon märka att jag inte längre var en del av sammanhanget? (But, hello drama queen. Jag hör hur det låter 😆 men you get the picture)
Jag har känt den känslan.
Att inte riktigt räknas.
Att inte vara den som någon självklart tänker på.
Att känna sig lite utanför, även bland människor man tycker om.
Och ja, jag vet att gamla sår kan väckas/triggas. Att tidigare erfarenheter kan få oss att tolka situationer genom rädslan för att inte vara viktiga nog.
Men jag tror inte att vi ska prata bort alla sådana känslor som våra egna sår.
För ibland behöver vi också våga se på våra relationer och fråga oss:
Är jag omgiven av människor som faktiskt får mig att känna att jag hör till?
Eller finns det sammanhang där jag gång på gång känner mig osynlig, utan att riktigt förstå varför?
Vi pratar mycket om att älska oss själva, att hitta vårt eget värde.
Om att inte behöva andras bekräftelse.
Men vi är människor.
Vi behöver också varandra!
Vi behöver känna att vi är ihågkomna,
att någon vill ha oss där, att vår närvaro spelar roll.
Och så klart, vi kan inte kräva att alla ska se oss hela tiden.
Men vi får längta efter relationer där vi känner oss sedda, inkluderade och betydelsefulla 🤎
Kanske handlar det inte om att bli viktig för alla.
Mer om att börja välja sammanhang där vi får känna att vi har en plats.
Där vi inte bara finns med, utan faktiskt räknas🤎
Jag undrar hur många av oss som bär på den här känslan i tysthet.
Känner du igen dig?🤎
