Struktur med Katja

24/09/2026

Livet som Katja – när ADHD får ansvara för höstens planering 😂🧠

Jag:
”I höst ska jag ta det lite lugnare. Inte boka upp mig för mycket. Tänka hållbart. Skapa balans mellan jobb, familj och återhämtning.”

Också jag, ungefär fem minuter senare:
📚 Vetenskaplig metod – 15 hp
🧠 Neuropsykiatriska diagnoser, bemötande, arbetssätt och metoder – 50 %
🧠 Samsjuklighet med beroende och psykiatriska tillstånd – 50 %
💼 Arbete 100 %
👩‍👧‍👦 Och så det där lilla sidoprojektet som kallas familjeliv.

När jag ser allt samlat inser jag att någon uppenbarligen borde ha varit vuxen i rummet när höstens planering gjordes.
Tyvärr var det jag. 😂

Det märkliga är att jag har gjort så här förut. Jag tackar ja, fyller kalendern till bristningsgränsen och tänker med ett fullständigt orubbligt självförtroende:
”Det löser sig.”
Sedan löser det sig faktiskt på något märkligt sätt.
Och när allt är över står jag där själv, lika förvånad varje gång:
”Men… HUR lyckades jag med det där?”
Så höstens kanske största utmaning blir egentligen inte att få ihop arbete, tre utbildningar och familjeliv.

Det blir att försöka stanna upp tillräckligt länge för att förstå hur jag faktiskt får ihop det istället för att bara kasta mig vidare mot nästa sak.
Planen är alltså: struktur, framförhållning, prioritering och återhämtning.

ADHD:n har hittills svarat:
”Absolut. Men först hittade jag en grej till som verkar jätteintressant…” 😂
Hösten 2026. Nu kör vi.
Vad kan möjligtvis gå fel? 😅

09/09/2026

Jag ser det allt oftare.

Konton växer. Följarsiffrorna ökar. Samarbeten kommer. Och innehållet kretsar kring ett barn som kanske aldrig har haft möjlighet att förstå än mindre samtycka till att tusentals människor får ta del av hens diagnos, svårigheter och mest privata stunder.

Jag blir faktiskt illa berörd.

För var går gränsen mellan att sprida kunskap om NPF och att bygga en karriär på sitt barns utsatthet?

Igår såg jag ett barn bära en väst med texten ”AUTISM – ICKE VERBAL”.

Jag förstår tanken. Omgivningen ska förstå. Människor ska kunna hjälpa. Missförstånd ska förebyggas.

Men som vuxna har vi ett ansvar att tänka längre än den goda intentionen.

För vad berättar vi samtidigt för en person med onda avsikter?

Här är ett barn som kanske har begränsade möjligheter att ropa på hjälp, berätta vad som hänt eller göra sig förstådd efteråt.

Vi kan inte bara fråga:
”Hur kan omgivningen förstå mitt barn?”

Vi måste också fråga:
”Vilken information om mitt barn behöver faktiskt vara offentlig och vilka konsekvenser kan denna information få?”

Och samma fråga borde ställas varje gång kameran åker fram.

Behöver internet veta om barnets utbrott?
Toalettproblem? Medicinering? Skolsvårigheter? Kommunikation? Rädslor? Sammanbrott?

Eller har gränsen mellan barnets behov och förälderns innehåll börjat suddas ut?

Ett barn är inte ett varumärke.
En diagnos är inte en contentstrategi.
Och föräldraskap ger oss inte automatiskt rätt att publicera sådant som barnet själv kanske aldrig hade valt att berätta.

Det vi publicerar idag kan finnas kvar när barnet är 15, 20 eller 30 år.

Sprid gärna kunskap om NPF. Prata om föräldraskapet. Berätta om dina egna erfarenheter.

Men låt barnet få äga sin egen berättelse.

För likes går att radera.

Det digitala fotavtryck vi skapar åt våra barn är betydligt svårare att ta tillbaka.

23/06/2026

Jag försvann inte. Jag drog mig bara tillbaka en stund. För att andas. För att överleva. För att samla ihop de delar av mig som stressen, motgångarna och livets prövningar försökte ta ifrån mig.

Livet med ADHD är intensivt. Vi känner allt på max. Glädje känns som ren eufori, kärlek känns i hela själen och drömmar känns oändliga. Men sorgen, stressen, besvikelserna och motgångarna träffar lika hårt. Det finns inget filter och ingen avstängningsknapp. Hjulet snurrar konstant.
Ibland har jag tvivlat på mig själv. Känt mig otillräcklig, trött och överväldigad. Ibland har jag behövt stänga dörren, dra täcket över huvudet och bara försöka ta mig igenom nästa timme.

Men varje motgång har också lärt mig något. Varje prövning har visat mig hur stark jag egentligen är. För sanningen är att vi som kämpar lite mer också lär oss att resa oss lite starkare.

Jag kommer aldrig att vara den som alltid har allting under kontroll. Mitt liv kommer alltid vara färgat av känslor, impulsivitet, kaos och passion. Och vet ni vad? Jag tänker inte längre be om ursäkt för det. För i samma hjärna som ibland överväldigar mig finns också min drivkraft, min empati, min styrka och min förmåga att aldrig ge upp.
Så här kommer mitt 'kom tillbaka'. Inte perfekt. Inte färdig. Men starkare. Lite ärrad, lite klokare och med hjärtat fortfarande fullt av hopp. För livet handlar inte om att aldrig falla – det handlar om att våga resa sig, om och om igen. Och jag är inte klar än. ❤️✨

16/04/2026

Mitt blodtryck flyger upp i skyarna när jag ser hur personer med depression och ångest blir matade med sån här skit. Som att problemet är att de inte ‘andas rätt’.
Det här riskerar bara att skapa mer skuld hos människor som redan kämpar. Psykisk ohälsa är inte en jävla fyrkant.

10/04/2026

Just nu har jag valt att sätta delar av livet på paus inte för att jag måste, utan för att jag har ett tydligt mål.

Efter flera år inom funktionsstöd, där jag arbetat i komplexa situationer och sett hur mycket som faktiskt kan förbättras, har jag bestämt mig för att höja nivån.

Jag nöjer mig inte med att bara vara en del av systemet jag vill förstå det, påverka det och utveckla det.
Därför satsar jag nu fullt ut på mina studier, med målet att ta ut en kandidatexamen under 2027.

Det här kräver disciplin, prioriteringar och att välja bort mycket annat men det är också det som skiljer riktning från distraktion.

Det här är inte en paus.
Det här är en uppgradering. 🥳

03/03/2026

Vad är farligast för samhället?

En psykotisk gärningsman
eller en ideologiskt övertygad, fullt tillräknelig individ?

När vi analyserar extremt våld fastnar debatten ofta i “bad or mad”.
Men dikotomin är förenklad.
Extremt våld kan vara:
• Ideologiskt motiverat
• Instrumentellt planerat
• Personlighetsdrivet
• Strategiskt genomfört

Och samtidigt sakna tecken på primär psykos.
Att förstå skillnaden är avgörande – juridiskt, organisatoriskt och preventivt.

Om vi felaktigt förklarar ideologiskt våld som enbart psykisk sjukdom riskerar vi att:
– missa radikaliseringsprocesser
– feltolka risk
– bygga fel förebyggande insatser.

I mitt arbete intresserar jag mig särskilt för gränslandet mellan psykisk ohälsa, personlighet och strukturella faktorer.
Det är där komplexiteten finns.
Och det är där förebyggande arbete måste börja.

Struktur före förenkling.
Analys före etiketter.

23/02/2026

Något jag bestämde mig för tidigt i min yrkesresa var detta:
Oavsett titel.
Oavsett karriärsteg.
Oavsett position.
Jag vill aldrig tappa den direkta klient- och brukarkontakten.
Det är där verkligheten finns.
Det är där konsekvenserna av våra beslut märks.
Det är där relation, förtroende och förändring skapas.
Ledarskap, utvecklingsarbete och strategiska uppdrag är viktiga. MEN utan förankring i det faktiska mötet riskerar vi att tappa riktning.
För mig är klientkontakten inte ett “steg på vägen”.
Den är grunden.

04/02/2026

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/nuri-korde-psykiatripatient-med-taxi-skulle-bomba-sjukhuset

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/sa-manga-timmar-har-polisen-agerat-taxi-at-regionerna?fbclid=IwdGRjcAPtPAZleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZAwzNTA2ODU1MzE3MjgAAR4xgbAOF2Ci2RSt5vxQqbI_YugSo4r6dWUjF5ip83GmPzBLzlQlJp_KmkgOWQ_aem_S8XBDCbLQctDapLACIPrrQ

Det är dags att vi pratar om vad som händer med vården i Västernorrland. De här artiklarna från SVT belyser en ohållbar situation som påverkar både patientsäkerheten och våra gemensamma resurser.

​I det första fallet: En psykiatrisk patient skickades hem i taxi – trots att personen uttryckt direkta hot om att bomba sjukhuset. Hur kan bedömningarna slå så fel att personal och allmänhet utsätts för sådana risker?

​I det andra fallet: Polisen får allt oftare agera "taxi" åt regionerna. Tusentals timmar läggs på transporter som egentligen borde skötas inom vården eller av specialiserade fordon. När polisen sitter i en bil med patienter, vem patrullerar då våra gator?

​Det här är ett systemfel där psykiatrin är så pressad att polisen blir den sista utposten. Vi behöver:
​Bättre riskbedömningar inom slutenvården.
​Tydligare gränser mellan vårdens och polisens uppdrag.
​Resurser som faktiskt räcker till för de mest sårbara i samhället.
​Vad tänker ni? Har vi nått en punkt där polisen har blivit regionens förlängda arm på bekostnad av tryggheten? 👇

​

Region Västernorrland saknar egna ändamålsenliga transporter till psykiatrin – och det drabbar fler än bara patienterna och polisen. För taxichauffören Nuri Dogan slutade en körning från Kramfors 2023 i ett vapendrama på motorvägen.