02/10/2026
Idag är det precis ett år sedan jag fullkomligt golvades av en olidlig smärta från nacke och huvud. Krypandes över vardagsrumsgolvet fick jag fatt i min telefon och ringde en av mina döttrar, som cyklade över så fort hon kunde, tog mig sen till sängen där jag blev sämre och ringde 112.
Väl på akuten bedömdes det (som UAS sa var ett klassiskt symptom för en varningsblödning i hjärnan) som migrän och stress.
Sen låg jag hemma i sängen i ytterligare två veckor, förutom ett besök på VC för att desperat få något smärtstillande som avlastade smärtan. Möttes där av en otroligt otrevlig och nonchalant läkare som klämde lite på kotorna i ryggen, gav mig muskelavslappnande och sa åt mig att boka tid hos fysioterapeut.
Den 16/10 föll jag återigen ihop hemma, tog mig upp och ringde min andra dotter. Pratade en stund med henne och tappade sen synen på höger öga. Hon kastade sig i bilen till mig medan jag än en gång kröp till sängen för att ringa efter ambulans.
Jag minns inte så mycket av den senaste gången, spridda minnen av sirener, allvarliga miner, brummande av nån undersökning (CT?) samt att någon säger att nu Susanne ska vi sätta en kateter. Därefter i ilfart till Uppsala men sen inga direkta minnen förutom att jag vaknar upp efter 10 dagar på NIMA.
Där upplever jag att jag ligger på nåt slags hjärnspa, ganska obrydd, ompysslad och uppassad. All personal helt fantastisk förutom en som är sur och hårdhänt, vilket jag påpekar. Efter ytterligare en liten mellanlandning på strokeavdelning i UAS samt i Västerås får jag äntligen komma hem igen.
Jag har haft en enorm tur som har fått komma tillbaka till livet med kroppen i behåll efter detta "äventyr". Trött, hjärntrött, enormt ljudkänslig, tinnitus och yrsel som förvärras när jag är social eller utanför hemmet, men jag lever, går, skrattar, pratar, pysslar hemma och börjar känna igen mig själv och min aktiva hjärna, även om vi inte alltid är överens om vad jag orkar med, egentligen. Jag har ju trots allt varit den här personligheten i 61 år så det tar lite tid att lära om och sakta ner.
Jag är fortfarande sjukskriven på 100%, gjorde ett litet försök till jobbstart i augusti som blev ett ordentligt bakslag. Jag vill så gärna arbeta igen men är inte där än.
Så mina vänner. Ta vara på livet. Lev, lek, älska och njut av varje minut. Det är en fantastisk gåva att få vandra här på jorden tillsammans.
Kram och trevlig helg ❤